Sextionio dagar från nu

Satte mig ner och beställde biljett hem. Och denna gång blir det inget lur och ingen överraskning, denna gång berättar jag rätt datum för alla som vill veta. 29 juli. Så, nu vet alla som inte vill veta också.

Det är exakt sextionio dagar kvar till den 29 juli. Sextionio dagar där alla saker som vi inte hunnit med än ska hinnas med. Det handlar om fotbollsmatch, okända städer och inspelningsstudion för Harry Potter. Ja, sådana där viktigheter helt enkelt. Och samtidigt vill man såklart ta dagen som den kommer, sätta sig i parken om solen tittar fram och gå till ett mysigt café om man får ett tips.

Det är exakt sextionio dagar kvar till den 29 juli. Och det känns lite delat. Det är som känslan jag hade i kroppen för precis ett år sedan, när studenten bara kom närmare och närmare. Jag ville och såg fram emot det, men ändå inte. Ville ut och göra något annat, men ändå inte. Ville stanna, men ändå inte. Men innerst inne visste jag att jag var nöjd och redo, och så känns det nu med. Sextionio dagar, sen ses vi Sverige.

Med huvudet nära hans

Jag vill ta ett sent nattåg någonstans med honom. Resa långt och länge till en ny plats. Vi två. Tillsammans, för en gångs skull. ¨

Sitta bredvid varandra, vira in mina fingrar i hans och bosätta min hand där någonstans. Prata tyst och lågmält, viska fram orden för att inte väcka någon. Och sedan känna tröttheten komma, luta huvudet mot hans axel och försöka sova med ena hörluren i örat. Dela musik, för den andra hörluren är nämligen i hans öra. Blunda, men ändå inte riktigt kunna slappna av för kroppen är full av resepirr och ser fram emot att gå på nya gator. Men trots det inte längta tills tåget kommer fram, för jag är så nöjd där. Med huvudet nära hans och näsan vid hans hals.

En ny huvudstad

Så kom dagen vi så länge sedan peppat och längtat efter. Vi tog ledigt från måsten och borden, begav oss mot tågstationen och började öva bort vår engelska. Tåget swischade fram, och så plötsligt hade i bytt huvudstad för en helg. Från London till Pars på tre timmar.

I den franska staden var det annorlunda. Papperskorgar fanns överallt, bilar körde på höger sida, folk sa inte förlåt när man gick in i varandra, åka tunnelbana var plötsligt billigt och nya vyer väntade var man än vände blicken. Vi turistade på riktigt för en gångs skull, så som vi liksom inte gör i London längre. Vi gick från tälle till ställe, besökte platser vi sett på vykort och hade kamerorna framme hela tiden. Hoppade från Eiffeltornet, log ikapp med Mona Lisa och letade efter ringaren i Notre Dame. Köpte baskrar och åt baguette. Skrattade ihjäl oss åt de simplaste av saker.

Det var en väldans bra semester.

Valborg

Förra veckan bjöd på Valborg. Och medan alla där hemma köpte fläskfilé, blommiga servetter och alkohol så satt vi i en park och åt gröna vindruvor. Vi spanade på hundar, prisade världen och tog av oss till barbent i ett försök att få lite bruna knän.

På kvällen då brasorna så smått började tändas i landet där uppe i norr, satt jag och pratade med en vän hemifrån. Hon var sen till samlingstiden och våra vänner hade redan varit till affären och köpt alla ingredienser. De ringde till henne och undrade var hon var, när hon kom. Hon sa att hon skulle slänga sig på cykeln alldeles strax, hon behövde bara byta om först.

Och plötsligt var det som om jag var där i hennes rum jag med, på väg till Valborgsfirande tillsammans med standardgänget. För som så många gånger förut fick jag godkänna hennes outfit och påminna om att ta med nycklar. Ge råd om vilken jacka hon skulle ta - fastän jag själv inte hade någon som helst aning om hur Sverigevinden kändes mot kinden. I min mage kände jag tillochmed det där glädjepirret som man så ofta känner när man ska träffa sina kompisar och ha så himla kul och fira Valborg. Skillnaden var dock att när hon gick ut genom dörren, så följde jag inte efter mot cyklarna, utan då avslutade jag samtalet.

Lilla april

April kom och gick i ett ögonblick. Jag missade två famlijefödelsedagar där hemma och kunde knappt tro mina ögon när min kalender sa att det redan var maj. Men i slutändan tror jag alltid min kalender, för den har alltid rätt.

Solen är i alla fall här nu. London hoppade över våren och gick direkt från vinter till sommar. Vi har bytt ut kängorna mot tygskor och börjar sakta men säkert förstå att det räcker med ett par tights under kjolen. För man fryser inte. Våra luncher spenderar vi i form av picknickar på en filt i någon park, och den rutiga picknickfilten med det vattentäta underlaget har vi för länge sedan utnämnt till årets bästa inköp. Vi ligger där i timmar, drömmer och fyller på att-göra-listor. Längtar ihjäl oss till den dag då kalendern säger att spektaklen ska ske. Men i bakhuvudet lurar tanken på att denna lyxvardag snart är över, och det ger mig lite blandade känslor.

Pratar man bestick, då är det banne mig på riktigt

Så sitter han äntligen mitt emot mig. Så som han alltid borde göra, egentligen. Vi har båda pausat vår vanliga vardag och har nu fem dagar framför oss där vi får spendera varenda sekund med varandra. Allt är som vanligt, som förut. Jag är mig själv, han är sig själv och det känns inte alls som att senaste vi såg varandra var när Sverigehimlen blev mörk vid lunchtid och jag inte fick handla på Systemet.

Vi beställer en varsin öl i den enda puben i kvarteret som har sittplatser kvar, och så har vi ölprovning och pratar om hösten. Jag säger att jag har bestick som vi kan ta. Och pratar man bestick, då är det banne mig på riktigt. Nästa höst blir en gemensam höst, där vi ska sova i samma säng, tvätta kläder i samma tvättmaskin och få brev till samma brevlåda. Det pirrar till i mig varje gång jag tänker på det.

Tre påskbesök

Förlåt för ouppdateringen, tystnaden och avsaknaden på nya rader men med tre påskbesök och en internetrouter som la av så fort de åkte hem, så är det inte lätt.

Att få se tre favoriter hemifrån under några dagar var den bästa påskpresent jag någonsin fått. De kom i omgångar, en i taget. Vi delade tandkräm, lakan och dagar tillsammans. Gick på musikal, öppnade kokosnötter, hade ölprovning och utforskade en del smultronställen som jag inte besökt innan. Och så pratade vi såklart. Pratade, pratade, pratade. Om allt och inget, utan att bli störda av Skypekrångel, internethackningar eller högtalarbrus. Och allt var precis som förut, fastän det var över åttio dagar sedan jag sist såg dem.