lördag 8 mars 2014

En enkel ekvation

Grattis på dagen fina kvinnor. Hoppas ni känner er harmoniska, glada, nöjda, trygga, kärleksfulla och rättvist behandlade. Och gör ni inte det så är det ju uppenbart varför denna dag behövs. Då får vi fortsätta kämpa ett tag till. Vi rockar lika mycket som männen, och därför förtjänar vi samma rättigheter som dem. Det är en ganska enkel ekvation.

tisdag 11 februari 2014

High five för kärleken

Idag slår han och jag våra handflator emot varandra så fort vi får chansen. Det kallas high-five, och grannarna ovanför oss undrar nog vid det här laget varför ljudet av en enklappsapplåd når dem var femte minut. Men grannarna på våning tre får stå ut med våra klapp. För idag har han och jag varit varandras i tre hela år. Och då får man fira.


Vi firar alltså genom att göra high-five. Det finns nog inget bättre sätt att fira på egentligen. Ja, för om man tänker efter så hamnar ju high-five högst upp på prispallen över sätt att fira saker på. Strax innan överraskningskalas med bästa vännerna och en spontanresa till Paris.

Vi firar att vi fått spendera tre år tillsammans. Sett i högskolepoäng så är det hela 180 stycken sådana. Och sett i år är en hel högstadietid. Så vi firar att våra tre år har varit miljoners gånger finare än de åren jag tillbringade mellan min högstadieskolas tuggummiklädda tegelväggar. Hight five. Vi firar internskämten vi skapat, diskrutinerna vi frammanat och det faktum att våra olikheter går hand i hand. Vi gör high five för att vår kärlek överlevde ett år i olika länder. Och för att hans hud känns så bra emot min. Och för att vi hånglat i så många timmar att inte ens en matteexpert skulle kunna hålla koll på hur många. Men mest av allt high-five'ar vi för att vi fortfarande är kära i varandra.


Ja, high five för kärleken.

lördag 8 februari 2014

Till personen som får hjärtat att slå dubbelvolter

Såhär en vecka innan Alla hjärtans dag kan det ju alltid vara en idé att snickra ihop ett gulligt kort till personen som får ens hjärta att slå glada dubbelvolter. Lite inspiration till nytänkande kreationer kommer här.






Perfekt till den som faller handlöst för finurliga, hemmagjorda skapelser.

lördag 25 januari 2014

Sen säger både min kropp och hjärna emot

Mitt liv har förvandlats till en att-göra-lista. Möten följs av möten och efter föreläsningar väntar danssalen. Håltimmar och lunchraster är inte längre lika med fri lek, utan då kläms det in tid för skrivande på någon hemuppgift. Varje tid jag har att passa markerar jag i kalendern med min markeringspenna. Och sidorna i den kalendern självlyser snart i samma ljusgröna nyas som just den pennan.

När jag kommer hem efter en lång dag är energin i mig fullständigt slut. Jag nödäter russin medan jag finslipar på det sista med hemuppgiften. Sen säger både min kropp och hjärna emot och jag somnar hopkurad i soffan. När jag vaknar har jag en röd IKEA-filt över mig och från köket luktar det mat.


Tur att han också bor här med mig, annars vore kaoset ett faktum.

lördag 4 januari 2014

Eko baby, eko

Planerar ni att föda en unge så tycker jag att ni ska ta er en titt här. Det är ett fint gäng som kommit på att miljöfarliga kemikalier och barn inte är en bra ekvation, så de har knåpat ihop en miljövänlig barnkasse i finaste design. Själva innehållet består av mysiga gosedjur, haklappar och byxor i fräcka unisex mönster. Och själva väskan, den kan man ju hänga över axeln på sig själv. Allt är självklart tillverkat i miljösnällt material. Mer sånt åt folket, tack.


Och se till att stödja dem i massor, vill ju inte att de ska ha gått i konkurs när det är dags för mig att bli befruktad. Om sisådär sju år.

fredag 3 januari 2014

Och då är allt mörker och förvirring

Ibland känns det bara så knäppt att det blev som det blev. Att det blev som jag ville. Att allt det som jag önskade när framtidspainken var som störst, verkligen blev verklighet. Det jag önskade hände. Det händer nu.

Jag och han lyckades pussla ihop våra liv och flytta in i ett gemensamt hem. Distansförhållandet och året isär förstörde oss inte. Det gjorde oss inte olika och förändrade inte våra känslor gentemot varandra. Det saktade inte ner våra dunkande hjärtan eller krossade viljan att vara nära. För vi bevisade att vi är starkare än så. Men det största stordådet av dem alla är nog egentligen att jag tillslut hittade en utbildning som kändes rätt. Faktum är att den tillochmed känns mer rätt för varje dag som går och för varje timme jag spenderar i de där föreläsningssalarna. För på något sätt hittade jag mig själv där borta i London.


Det är knäppast. För när jag tänker tillbaka förstår jag inte alls hur jag kunde gå från att paralyserad  ligga i fosterställning på mattan i mitt rum för att jag inte hade någon aning om var jag skulle ta vägen i livet, till att tre dagar senare ha bestämt mig. Hittat min väg och min plats i världen. Bytt ut gråten, ovissheten och de svullna ögonen mot ett universitetsprogram där jag lär mig saker som jag sedan faktiskt vill jobba med.

Jag var vilse, helt enkelt. Kände mig borttappad bland Londons alla gator där inget i min vardag var som det en gång brukade. Allt var ju nytt. Allt, allt, allt. Nytt, nytt, nytt. Och då ställs också allt på sin spets, till och med ens självkänsla. Speciellt ens självkänsla. Man glömmer bort vem man är, vad man gillar och vad man är bra på, för de sakerna är inte längre en del av ens liv och istället är de utbytta mot allt det där nya. Det läskiga och främmande tar över. Och då är allt mörker och förvirring.


Men tillslut tar man sig igenom mörkret, det kanske tar månader - men det går. Man omvandlar det nya till rutiner. Tämjer det främmande och vågar hälsa på det läskiga.  Och då kommer man på att det var ju precis därför man gav sig ut från första början. För tillslut vänder det istället, och man hittar tillbaka till sig själv. Man hittar tillbaka till en uppdaterad version av sig själv. En version som känner sig själv lite bättre, som litar på sig själv lite mer och som kommit lite längre på vägen genom livet.


Och jag vill nog kalla just det min största bedrift år 2013.

tisdag 31 december 2013

Jag vill vara snabbtänkt och utan rädslor

Det kan hända överallt; i kön till kassan, vid matbordet, på en fest framför några öl, på jobbet och i klassrummet. De dumma kommentarerna finns överallt. Det kan handla om förutfattade meningar, om sexism, om falsk fakta. Det kan vara den svagaste antydan till fientlighet mot främlingar. Och det är sådant man borde reagera på. Problemet är dock att ofta när sådant händer så gör jag inte det. Istället sitter jag tyst, gör det motsatta. Jag går in i rollen som crowd pleaser. Jag vågar inte lägga mig i och röra upp känslor så jag håller mina frågor inom mig. Sparar reaktionerna till den dagen jag vågar ta diskussionen och låter någon annan agera. Och det är så himla sorgligt, egentligen.


Därför ska jag försöka ändra på detta. För jag är trött på att bara sitta där och svälja alla vardagsdumheter som sprudlar omkring oss. Jag vill reagera, haja till. Dra igång en diskussion. Inte aggressivt, absolut inte aggressivt, för det gör ju ingen skillnad i längden. Utan jag vill bara lugnt och sansat ifrågasätta och sedan presentera en annan syn på saken.

Jag vill vara snabbtänkt och utan rädslor. Jag vill kunna stå där utan en fysisk sköld, men vara så säker i mina egna värderingar att de fungerar som skydd. Våga. Jag vill våga ifrågasätta. Bara stilla och avslappnat fråga "fast, hur menar du nu egentligen?". För det kan ju räcka, det är en början på en diskussion som kan förändra åsikter. Och det är en början på en förändrad åsikt som kan sprida sig.


Sedär, tror just jag formulerade ett nyårslöfte för 2014.